månadsarkiv: mars 2011

Därför funkar sociala medier i #SNgate

Kring min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, och Landstinget i Södermanlands Län pågår just en diskussion som startat i felaktigt beslutade politikerarvoden och som på senare tid även inkluderar pseudodiskussioner kring Södermlanlands Nyheters rapportering av arvodeshanteringen. Landstingets ledning har anlitat PR-konsulten Paul Ronge för råd och dåd. På Twitter är skådespelet tagat #SNgate.

Uppenbart är att dagens ledande landstingspolitiker inte är de som är upphovet till den felaktiga arvodeshanteringen. De har ärvt problemet från tidigare ledningar (som genom åren kommit från alla möjliga partier), de har låtit utreda problemet och har sedan fattat beslut som innebär att de tidigare felaktigt utbetalda arvodena retroaktivt anses korrekta. Man kan såklart ha synpunkter på om det var rätt eller fel att retroaktivt godkänna arvodes-schabblet och det beslutet är överklagat om jag är rätt informerad men att jaga dagens politiker för problem som de ärvt känns inte schysst och här tycker jag, som läst det mesta om denna ”skandal”, att Södermanlands Nyheter brustit i sitt informationsuppdrag.

Södermanlands Nyheter har inte lyckats göra det tydligt att dagens landstingsledning inte var de som skapade härvan och det är väl till och med så att de som skapat problemet verkar ha klarat sig väldigt enkelt undan. Tvärt om så vill jag påstå att Södermanlands Nyheter via rubriksättning, ordval och andra berättarmässiga tricks får det att framstå som att dagens landstingsledning ligger bakom den felaktiga arvodeshanteringen. Just nu sitter vi med ett omfattande allmänt förakt mot ”landstingspolitiker” i allmänhet som även smittar av sig på landstingets lika oskyldiga tjänstemän. Missnöjet syns bland annat i form av veckovisa demonstrationer i Nyköping, i form av mängder med insändare, i snack på gator och runt på om på internet.

I rådande läge har Landstinget gått till motoffensiv i både traditionella media, i bloggar, på Twitter och man har till exempel lyckats intressera journalistikens branschmedier för Södermanlands Nyheters rapportering.

Inte minst bloggandet får väl anses framgångsrikt och jag tror att det finns en viktig orsak till det, nämligen att där får skribenten tala till punkt, vilket är nästan helt omöjligt i dagens i övrigt snuttifierade medielandskap. Att försöka förklara ett mångårigt arvodeshanteringsproblem på femton sekunder i lokal-teve, i korta citat i lokalmedia eller ens i en längre debattartikel låter sig helt enkelt inte göras. På privata, politiska och professionella bloggar finns dock möjligheten att bre ut sig, att förklara vad som verkligen hänt, vilka åtgärder man vidtagit, varför man gjort som man gjort och var man står idag.

Det finns gott om grejor i ”arvodesskandalen” som jag personligen tycker är märkliga men det kan rimligen inte dagens topp-politiker i Landstinget belastas för på ett sätt där de fysiskt utsätts för trakasserier och hot och om inte Södermanlands Nyheter vill föra ut berättelsen om vilka som egentligen gjort fel så gör Landstingets politiker och tjänstemän rätt som använder sociala medier för att föra fram sitt budskap direkt till den som vill lyssna.

Blir sociala medier landsortstidningarnas död?

Sveriges dagstidningslandskap är tudelat. Dels har vi ett antal rikstäckande dagstidningar som rapporterar om riksangelägenheter och händelser i de större städerna och sedan har vi ett stort antal lokala tidningar vars redaktionella resurser i huvudsak används till lokal rapportering, till exempel om bortsprungna katter, trasiga hissar och inte minst lokal politik. Dessa tidningar har ofta monopol på den lokalpolitiska granskningen och tidningarna och lokalpolitikerna och deras topptjänstemän lever i ett slags symbios där alla känner alla och båda sidor är väl medvetna om att de behöver varandra. Tidningen behöver tillträde till politikerna och deras tjänstemån både via formella och informella vägar och både för att granska, underhålla och upplysa. Och politikerna behöver tillträde till de läsare som tidningen representerar. Men det här kan vara på väg att förändras helt.

På kort tid har två landsortstidningar i Södermanland hamnat i sociala medier-relaterat fokus. Först var det Katrineholmskurien som tjabbades med Katrineholms kommunchef Mattias Jansson om bloggande, offentlighetsprincipen och Katrineholmskurirens behov av att kunna ”äga” sina frågeställningar innan publicering och där Mattias använder sin blogg och twitter bland annat till att förekomma media.

Nästa tidning till rakning är Södermanlands Nyheter. Tidningen (som är min lokaltidning) bevakar Nyköping, Gnesta och Trosa kommuner och har under en tid hårdgranskat styrningen av Södermanlands Läns Landsting, speciellt med fokus på politikerarvoden. Landstinget i Södermanland har nu anlitat PR-konsulten Paul Ronge och har i samband med det uppgett att de upplever att de har svårt att komma ut med sitt budskap. Södermanlands Nyheter utgör tydligen ett effektivt filter och politikernas versioner tillåts inte alltid nå läsarna. Ett av de råd som Ronge uppenbart lämnat är att använda sociala medier och på så sätt skaffar sig landstingets politiker och högsta tjänstemän egna, direkta kommunikationskanaler med landstingets invånare.

Det här måste vara en utveckling som skrämmer landsortstidningarna rejält, för om de inte kan behålla greppet om lokalpolitiken, vad återstår då? Om lokalpolitiker och högre tjänstemän har andra, effektivare vägar att nå sina invånare och väljare och om väljare och invånare har snabbare, smartare och ofiltrerade sätt att nå sina politiker så kommer lokaltidningarna snabbt att reduceras till att enbart rapportera om nyfödda bebisar, borttappade katter och trasiga hissar och det tror jag är döden för tidningarna.

Om integritet

Linköpings Kommun har infört regler som begränsar rätten att fotografera luciatåg på förskolor med tveksamma juridiska argument där man blandar själva fotograferandet med rättigheter och skyldigheter vid publicering (t ex på Facebook). Men det är också anmärkningsvärt att samhällets beslutsfattare å ena sidan sätter upp allt fler övervakningskameror (t ex runt skolor i Linköping) samtidigt som man förvägrar föräldrar att föreviga helt normala familjeminnen.

Den här politiska klåfingrigheten är faktiskt inte rimlig. Å ena sidan tar sig den politiska sfären allt större rättigheter att övervaka medborgarna, med t ex kameror, övervakning och lagring av datatrafik samt positioneringsövervakning.

När sådana beslut fattas så heter det alltid att det allmänna intresset överväger enskildas rätt till integritet, anonymitet och rätten att få vara ifred. Å andra sidan så begränsas rättigheterna att fotografera på BB, luciatåg på dagis osv.

En mycket oroande utveckling.