Möjligheternas politik

Då har det hänt igen, väljarna i USA har lämnat ett valresultat som många på förhand sett som otänkbart. Media, opinionsmätare och spelbolag har alla missat hur väljarna tänker. Jag ska inte använda ”vad var det jag sade” men jag har länge signalerat att jag tror att USAs opinionsmätare suttit på en risk att helt felbedöma opinionen. På samma sätt som vi i Europa underskattat ”skämsfaktorn” med att rösta på enkla lösningar så har nu USA fått se effekterna av det.

I Europa har vi mätdata som används för att justera för detta i opinionsmätningarna och vissa av våra opinionsmätare blir allt bättre – men räknar ändå fortfarande fel. I USA saknas dels mätdata och dels har man ett mer labilt valsystem där valdeltagandet i olika väljargrupper har väldigt avgörande betydelse.

Men varför blir det så här då? Varför röstar väldigt många gång på gång på en bakåtblickande politik? På enkla lösningar? Där man likt en snigel drar sig in i sitt hus, vill ut ur gemenskaper, bygga murar, isolera sig och drömma sig tillbaka till någon annan slagstid? Jo jag tror att det beror på att det politiska klimatet sedan många år bygger på negativism. Några exempel; Alliansen i Sverige byggde av sin politik inför maktövertagandet 2006 på att identifiera problem som många kände igen sig i, SD är väldigt effektiva i att exploatera problembilder, S gick igenom valrörelserna 2010 och 2014 utan någon annan ambition än att försöka säkra makt. Brexit-kampanjen byggde hela sin idé på något slags tanke om att Storbritannien skulle må bättre med färre kopplingar till andra länders människor. Trump har gått till val på att bygga murar och säger att han kommer att lämna viktiga förhandlingar som inte går som han vill.

Det här funkar inte.

Man kan vinna val på att exploatera rädsla, på att blicka bakåt och på att förklara varför motståndarna förespråkar en mer eller mindre usel politik. Men så kan man inte regera och så kan man inte bygga ett hållbart samhälle. Då måste man göra det bästa av sina förutsättningar, man måste blicka framåt, man behöver kunna se runt hörn och man behöver forma en politik som leder framåt, inte bakåt.

Jag brukar säga att olika former av missnöje nästan alltid har sin utgångspunkt i ett förväntansglapp och kommunikation kring vad man kan förvänta sig av varandra. Ett bra sätt att bädda för att undvika en missnöjd väljarkår bör därför vara att aldrig lova mer än man kan hålla. Där ser jag dessvärre en dyster utveckling hos oss själva. Våra svenska politiker går ifrån kontraktsmodellen gentemot sina väljare och argumenterar för att saker ska lösas i förhandlingar efter valet. Javisst, men då kan man ju inte komma sedan och vara förvånad över att väljare blir missnöjda med att sådant som man uppfattat som löften eller starka ambitioner stryks. Det är ett utmärkt sätt att skapa en grogrund för missnöjda väljare.

Vägen framåt bör alltså vara:

  1. Att sluta bygga politik på missnöje. Prata om utmaningar och se möjligheter. Beskriv vad man vill med den egna politiken och varför. Fokusera inte på vad som är uselt hos motståndaren. Skyll inte på EU, skyll inte på företrädare, skyll inte på motståndare. Fokusera på möjligheterna med den egna politiken.
  2. Att så långt som möjligt försöka att eliminera grunden för förväntansglapp. Då ökar man dels lojaliteten hos befintliga väljare och slipper dels kritik mot egna löftesbrott. Dessutom underblåser man inte ett allmänt politikerförakt baserat på att ”politiker bara pratar”.

Den som lyckas med detta tror jag har goda förutsättningar för att vinna lojala väljare för egen räkning och som bonus får vi ett bättre samhällsklimat.